I nyhetsprogrammat om jag lyssnat på förs det fram att journalitsiken är i i kris eftersom journalisten mest hämtar material från nyhetsbyråer eller från internet. Dessa båda herrar utgår från at journalistiken ska vara på ett sätt, finner att den inte är på det sättet och drar därför slutsatsen att journalistiken är i kris. Larmar allmänheten och hoppas på att problemet ska rätta till sig. Hur ska god journalistik vara? är den första fråga man måste ställa sig för att kunna avgöra om de har rätt.
Tiderna har förändrats. Förr i tiden, på den gamla goda tiden, då fanns det inga möjligheter att sitta inne på sitt kontor och låta nyheten komma till dig. Nu finns det möjligheten och därför utnyttjas den. Man ska komma ihåg att det inte bara är nyhetsbyråerna som förser journalisten med fakta och nyheter utan varje människa med internetuppkoppling har en teoretisk möjlighet att skicka information till en journalist som sedan kan göra ett reportage av det. OM det bara hade varit nyhetsbyråerna som försedde tidningarna med nyheter så skulle jag bli rejält oroad. De skulle då få en enorm makt och ett problemformuleringsprivilegium som saknar motstycke. Om vanliga människor väger upp detta och förser tidningar med nyheter som de finner relevanta så kan detta vägas upp.
En viktig aspekt är de miljardtals människor som inte har möjlighet att göra journalister uppmärksamma på de problem som de tycker är relevanta. Där behövs journalisten som är fri, oberoende och grävande. De stora nyhetsbyråerna kanske helt ignorerar deras röst. Journalistiken är inte i kris förutsatt att de minstas röst också kommer igenom mediabruset. Där har vi journalistikens största utmaning.
söndag 25 maj 2008
onsdag 7 maj 2008
Blogginlägg C - Journalistisk bok
Bokhandlaren i Kabul – en inblick i en främmande värld
Som gengre är ”new journalism” fantastisk. Om en musiker kan säga: “one good rock show can change the world” (som Jack Black för övrigt slänger ur sig i filmkomedin School of Rock) så tycker jag att man i rättvisans namn måste saga det samma om en välskriven journalistiskt bok. Jag har läst ett flertal böcker inom gengren och oftast stänger man boken med en känsla av att ha lärt sig något om världen och dessutom berörts av människors öden.
Jag har läst Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Boken skildrar Sultan Khans familj i Kabul och intrigerna som sker mellan familjemedlemmarna i efterspelet av talibanernas fall. Fokus i boken ligger på kvinnornas situation. Genom att berätta om vardagliga händelser som kvinnorna upplever och om de mer högtidliga festligheterna får man en inträngande inblick i kvinnornas livsvilkor i dagens Afghanistan.
Innan talibanerna kom fanns det möjlighet för kvinnor att bära smink och byxor. Kvinnor kunde jobba om de ville och hade full frihet att röra sig på gatorna. Sedan kom talibanerna och den afghanska mattan ryktes bort under kvinnornas fötter och de förskjöts till hemmen och och jagades in under burkhan. Efter talibanernas fall fick kvinnorna tillbaka sina rättigheterna. Kvinnor kunde, om de ville, ta anställning och det fanns inte längre någon lag om att bära burkha. Men likväl håller sig kvinnorna hemma och annars göms de under burkhan. Åsne skildrar detta väldigt bra genom Sultans yngsta syster Leila. Hon har en dröm om att få anställning som lärare men hennes egen fruktan för männen, och hennes egen familj, håller henne tillbaka. Rättigheten stannar på ett dammigt dokument och flyttar inte in i Leilas hjärta.
Det är mycket intressant att läsa att Sultan anser sig vara en mycket liberal man som stöder kvinnors frigörelse i samhället. I sin egen familj råder dock fortfarande samma förlamande patriarkala strukturer. Sultan är enväldig härskare, något som är självklart i egenskap av mannen i huset.
En sista aha-upplevelse som är värd att lyfta fram är hur systemet uppehålls. Det är ofta kvinnorna, de äldre kvinnorna, som uppehåller kulturen och systemet genom social kontroll. Det är slående att de allra flesta som skildras vantrivs och vill slå sig fri men hålls likväll tillbaka av den sociala kontroll som familjen innebär.
Det är en mycket bra bok. En bok som har skakat om mig på många sätt. En bok som har satt fingret på en djup orättvisa. En orättvisa som det stolta landet Afghanistan inte förtjänar.
Som gengre är ”new journalism” fantastisk. Om en musiker kan säga: “one good rock show can change the world” (som Jack Black för övrigt slänger ur sig i filmkomedin School of Rock) så tycker jag att man i rättvisans namn måste saga det samma om en välskriven journalistiskt bok. Jag har läst ett flertal böcker inom gengren och oftast stänger man boken med en känsla av att ha lärt sig något om världen och dessutom berörts av människors öden.
Jag har läst Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Boken skildrar Sultan Khans familj i Kabul och intrigerna som sker mellan familjemedlemmarna i efterspelet av talibanernas fall. Fokus i boken ligger på kvinnornas situation. Genom att berätta om vardagliga händelser som kvinnorna upplever och om de mer högtidliga festligheterna får man en inträngande inblick i kvinnornas livsvilkor i dagens Afghanistan.
Innan talibanerna kom fanns det möjlighet för kvinnor att bära smink och byxor. Kvinnor kunde jobba om de ville och hade full frihet att röra sig på gatorna. Sedan kom talibanerna och den afghanska mattan ryktes bort under kvinnornas fötter och de förskjöts till hemmen och och jagades in under burkhan. Efter talibanernas fall fick kvinnorna tillbaka sina rättigheterna. Kvinnor kunde, om de ville, ta anställning och det fanns inte längre någon lag om att bära burkha. Men likväl håller sig kvinnorna hemma och annars göms de under burkhan. Åsne skildrar detta väldigt bra genom Sultans yngsta syster Leila. Hon har en dröm om att få anställning som lärare men hennes egen fruktan för männen, och hennes egen familj, håller henne tillbaka. Rättigheten stannar på ett dammigt dokument och flyttar inte in i Leilas hjärta.
Det är mycket intressant att läsa att Sultan anser sig vara en mycket liberal man som stöder kvinnors frigörelse i samhället. I sin egen familj råder dock fortfarande samma förlamande patriarkala strukturer. Sultan är enväldig härskare, något som är självklart i egenskap av mannen i huset.
En sista aha-upplevelse som är värd att lyfta fram är hur systemet uppehålls. Det är ofta kvinnorna, de äldre kvinnorna, som uppehåller kulturen och systemet genom social kontroll. Det är slående att de allra flesta som skildras vantrivs och vill slå sig fri men hålls likväll tillbaka av den sociala kontroll som familjen innebär.
Det är en mycket bra bok. En bok som har skakat om mig på många sätt. En bok som har satt fingret på en djup orättvisa. En orättvisa som det stolta landet Afghanistan inte förtjänar.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)