Blogginlägg B - Pressetik

Pressens Opinionsnämnd (PON) listar de pressetiska regler som alla journalister ska förhålla sig till i sitt yrkesutövande. Det är 17 regler som alla är svåra att invända emot. Utan dem skulle individer och eller sanningen ta ordentligt med stryk.

Reglerna kan sammanfattas med sex hållpunkter:
Ge korrekta nyheter
Var generös med bemötanden
Respektera den personliga integriteten
Var varsam med bilder
Hör båda sidor
Var försiktig med namn

Journalistens viktiga samhällsuppdrag är att bevaka nyhetshändelser som är av intresse för allmänheten men också att bevaka makten. Pressen kallas ofta lite käckt för ”den tredje makten”. Journalister har fått makthavare på fall och avslöjat oegentligheter och skandaler. Den bevakande rollen som journalisten har är en förutsättning för en hälsosam demokrati. Utan en fri press kan inte det offentliga samtalet fortlöpa och många av de kontrollerande mekanismer försvinner.

I Sverige är det pressen själv som bevakar sig själv att man håller sig inom spelreglerna. Om man PON anser att en överträdelse har begåtts så är tidningen skyldig att publicera klandret.

Jag skulle vilja uppehålla mig vid tre exempel på pressens övertramp. Det första gäller kvällstidningen Expressens skriverier om Mikael Persbrandts påstådda alkoholförgiftning. Man bröt definitivt mot två av reglerna: ”respektera den personliga integriteten” och ”ge korrekta nyheter”. Persbrandt stämde tidningen för förtal och Expressen fick efter en tid be om ursäkt. Expressen hade hört ett rykte som de senare publicerade utan att bry sig om att bekräfta sanningshalten i ryktet. Min poäng är att det finns ett sätt att straffa tidningsmakarna för oetisk publicering som står utanför PON. I de allra flesta fall är dock PON ett bra forum för att hålla tidingarna i ledet.

Det andra exemplet hör mer till skvallerpressen. Svenska Damtidning och andra skvallertidningar har ett favoritknep för att sälja lösnummer: rubriksättningar som har lite med artikeln att göra. Hur många gånger har man inte sett en rubrik som ”Carola tillsammans med okänd man” och så är det en dagisfröken som har hand om hennes son eller något liknande. Inte många av reglerna följs i det här fallet.

Mitt tredje exempel är mer allvarligt. För här är pressen i demokratins tjänst. I veckan publicerade Uppsala Nya Tidning en artikel där man intervjuade folk på stan om vad de tyckte om idén att man skulle få lön efter prestation. Journalisten ställde också liknande frågor till de politiska partierna. Men inte till alla politiska partier i fulmäktige eller ens i riksdagen. Man glömde Kristdemokraterna. Det är anmärkningsvärt eftersom Kristdemokraterna är ett parti som också sitter med i riksdagen och dessutom sitter med i regeringen. Att man utelämnade Sverigedemokraterna är inte lika kontroversiellt på grund av deras marginella ställning i svensk politik. Mediaforskning har uppmärksammat att valutgångar ofta bestäms av antalet positiva artiklar som publiceras i de största tidningarna för ett visst parti. Om journalister bestämmer sig för att ignorera ett politiskt parti försämras chanserna för det partiet att vinna röster. Man glöms bort. I detta fall har man alltså brutit mot regeln: ”hör båda sidor”. Man har inte en komplett bild av hur politikerna ser på saken, särskilt inte eftersom Kristdemokraternas kommunalråd, Gustaf von Essen, är ansvarigt kommunalråd för de frågor som artikeln intresserade sig för.

När inte journalister håller sig till spelreglerna kan det få stora konsekvenser. Det kan förstöra en enskild människas liv, eller hjälpa eller stjälpa en regering. Men när journalistiken är som bäst är den informativ, ifrågasättande och en garant för fria och rättvisa val där medborgaren får tillgång till informationsunderlag som han eller hon sedan röstar utifrån.